Det är lätt nu i efterhand att se vad vi gjorde för fel. Det är lätt att ångra sig, att vi tillät det gå så långt som det gjort. Förr så skrattade vi åt Al Gores skrattretande utlåtanden om den globala uppvärmningen, såg på hans överdimmitionella diagram med sarkasm och med glimten i ögat. Vi såg på sopsortering som en tillfallande sysla, ännu något mer att göra i hushållet. Vi betraktade el bilen som en produkt som aldrig skulle slå igenom, att det var fosila bränslen som gällde och som även var framtiden. Men om vi hade vetat innan vilka förljder som det här skulle resultera i, hade vi nog alla tänkt om. Skulle vi ha kunnat förändra framtiden om vi hade haft facit i handen, eller skulle begäret efter makt och pengar gått emellan? Skulle dem transnationella företagen agerat lika själviskt då som nu? Hade USA gett sig i klimatmötet i Köpenhamn om dem vetat hur stort inflytande som dem hade att förändra världen i framtiden. Det är saker som dessa som ständigt hemsöker mig, dag som natt. Vad kunde vi gjort för att förhindra att våra handlingar resulterade i att människo liv strök med, och att detta fortgår. Om vi hade tagit hand om vår jord som experterna inom ämnet sagt och inte betraktat deras utlåtanden som propaganda, så hade vi kunnat rädda osonlagret och förhindrat växthuseffekten på många platser, istället för att människor idag lever på platser som är som tickande bomber, där varje dag skördar liv. Men det som ständigt fyller mitt inre är frågan om ett möte i Köpenhamn kunnat sätta stopp för allt detta, om vi skulle ha undangått allt lidande om alla de involverade i mötet fattat ett beslut.
När jag på morgnarna äter min frukost i ett förortshus till Stockholm, känns 3:e världen väldigt långt borta, utanför mitt minne. Men när jag bläddrar igenom dagens tidning förs mina tankar bort från det lilla huset, bort från mina halvt ätna flingor till en annan värld. En värld där vaje dag är en kamp om liv och död. Där strålningen hemsöker en varje dag, där man inte har någon möjlighet att fly. Det är otroligt hur vi i västvärlden har ställt det för dem fattigare länderna, hur våra handlingar har resulterat i deras förärv. Trots att vi kan blicka tillbaka i historien så slutar inte dem transnationella företagen att anlägga verksamheter i många länder, länder som är beroende av inkomsten. Deras låga krav på utsläpp och deras behov av arbete förblindar dem, får dem att falla på knä inför våra företag och lyda dem som tjänare. Men vi har haft väldigt lite insyn i deras agerande, då de hållt sig borta från media. När jag slutför min frukost för att bege mig mot jobbet och refläxmässigt slänger det resterande bananskalet i den bruna påsen utan att tänka på det, kommer tanken plötsligt över mig hur folk betraktat detta som en ansträngning. När jag sedan sagt adjö till min fru och styr ut den nyköpta Forden ur garaget och rullar mot jobbet, och elen inne i motorn arbetar, fascineras jag över teknologin. Hur kunde folk ha betraktat elbilen med såpass stor tvekan och inte insett dess potential. Men det går inte att ändra det som skett, utan det viktiga är att blicka framåt. Detta är som ett mantra som jag tar till då jag funderar tillbaka, funderar vad man som enskilld individ skulle ha gjort. Men alla fundereringar försvinner då jag anländer till jobbet, när jag blir involverad i dess arbete om utvecklandet av mobiler. Detta är ett av problemen som vi har, vi funderar men vi agerar inte. Jag får dåligt självförtroende när jag tänker på vad jag har åstadkommit för att förbättra och rädda våran jord, vad jag har involverat mig i. När andra människor lägger ner sin själ i att hjälpa andra, sitter jag här för att hjälpa dem som redan har det bra. Vid galor på TV som hjälper fattiga människor håller jag i mina perngar, tänker att jag har stor användning för den där 50-lappen.
När jag sedan kommer hem på kvällen igen för att koppla av med min familj, möts jag av den grymma verkligheten igen. När jag slår på TV:n för att bläddra runt på dem olika kanalerna, hamnar jag på TV 4 nyheterna. Det är ett repotage om svälten i Afrika som fångar upp mitt intresse. Jag mår dåligt inombords när jag från min mjuka soffa betraktar de hemska bilderna av människor som nästan bara består av skinn och ben. Men vid repotagets slut så klättrar mina barn upp i min famn och klänger på min arm för att dem vill kolla på något barnprogram som börjar. Bilderna av svältande barn suddas snabbt ut från mitt minne och ersätts av rosa hoppande bollar.
Det är sånt här som förstör för många. Vi har kunskapen om vad som händer i olika delar av världen, men vi har inte ritigt förståelse om dess storlek. Om vi alla agerade skulle vi skapa förändring, men det skulle alrig fungera om vi bara var ett fåtal. Det är svårt att få värklig förståelse om olika situationer, när det är TV skärmen som är förbindelsen mellan våran värld och den värld bortom den vi lever i.
