Snäckor äter sin föda med hjälp av en radula, det är en som en tunga med vassa gaddar på. Med den kan den också skrapa bort maten, de flesta snäckor har en radula men inte alla. Snäckor äter olika föda beroende på vilken art men dem kan äta olika sorters växter som den hittar i naturen. Vissa snäckor äter alger. Andra äter svampdjur, bakterier och svampmycel i döda träd. En snäcka behöver mycket kalcium precis som människan för att växa. Snäckor vill gärna hålla sig borta från fabriker som sprutar ut giftiga kemikalier som skadar den. Om en snäcka någon gång skulle hitta pasta så är inte det så bra för pasta sväller i snäckornas mage, då kan snäckan avlida.

Än snäcka andas genom ett hål som heter andningshålet. Det sitter vid skalets främre del. Man kan se hålet om snäckan är helt utsträckt, det den kan ha nytta av när den är utsträckt är att den kan böja ner sin långa överkropp vid vatten och dricka, när den dricker så kan den andas samtidigt som den dricker, vilket kan vara användbart. Andra har gälar och kan andas precis som fiskar. Snäckan kan drunkna om andningshålet kommer under vattnet som den inte gör när den dricker. Snäckor tillhör ju blötdjur så snäckor vill helst ha en blöt omgivning som gör det lättare för den att andas och leva.

Parningen är olika beroende på art men dem flesta parningarna för snäckor sker i vatten då de befruktar varandra. Efter ungefär 4 veckor efter parningen så går honan till en stillsamplats och sen lägger hon mellan 30-60 ägg. Men vissa snäckor befruktar sig själva i vattnet och sedan lägger ägg. Någonstans på snäckornas kind sitter deras könsorgan. Snäckornas parning tar olika lång tid. Många snäckarter är hermafroditer, vilket menas med att de är tvåköniga. De nykläckta snäckorna är väldigt små och dem får akta sig för fiender.

Snäckans fiender är mullvad, grävling, igelkott, näbbmus och vissa insekter.

Alla snäckor har ett skal som oftast är snurrat. De används för att skydda snäckorna mot farliga djur, kyla och torka. Skalet är skapat av kalk vid födseln. Skalet växer samtidigt som snäckan växer. Snäckor byter aldrig sitt skal det är en del av dras kropp. Det är samma sak som om vi människor skulle byta vårt skinn. Skalet kan ha olika form för olika snäckor. På vintern är det så kallt att snäckorna kan frysa ihjäl, men det gräver ner sig i marken och skyddar sig mot kylan och frosten och går som i dvala. Man brukar kalla snäckornas kropp för foten. På fotens underdel är det slemmigt, slemmet fungerar som ett skydd, de kan åka över skarpa saker utan att göra illa sig. Men det är tyvärr slemmet förmodligen som gör att man inte gillar snäckor. På snäckornas ansikte finns det fyra spröt, två av dem är ögon. Om snäckan nuddar vid någonting så drar den in spröten. De två andra spröten är känselspröt, med dem kan snäckan lukta. Snäckan kan dra in de luktspröterna också om den vill. Snäckorna är olika stora den minsta är 1mm över skalet och heter punctum peagmeaum och den största heter tigersnäckan (Achatina Achatina) och är 25cm över skalet.

Om man räknar ringarna på skalet så kan man se hur gammal snäckan är, precis som med träd. Snäckor finns över hela världen men ändå så är inte alla fridlysta men vissa är det, men de är i andra länder där man bara får plocka vissa arter.

Källor:  http://www.zoonen.com/, http://wikipedia.org/, http://www.google.se/, http://skolarbete.nu/skolarbeten/snackor-2/, www.nrm.se,